Man kommer in i en foajé som innehåller attribut av en ordinär vårdcentral. Registrering sker mot en sedvanlig men rabatterad avgift. Stressade människor i vita rockar rusar förbi i bakgrunden medan receptionisten registrerar sin patient. 

-Har du fysiska eller psykiska besvär?  GDPR-sidor måste signeras och besökaren anvisas ett skåp för att kunna byta om till vita patientkläder. Patientbrickan innehåller en RFID kod som identifierar personen med registrerad information. Informationen används inledningsvis för att slussa deltagaren vidare till rätt avdelning. 

Det som från början ser ut att vara en formell vårdcentral kommer successivt att förvandlas till en labyrint av gångar och förehavande.

Besökarna hamnar längre och längre in i vårdcentralens system. Besökarna är växelvis både patienter för enklare undersökningar och åskådare till andras behandlingar.

Besökarna möter i behandlingsrummen funktionsvarierade skådespelare som utgör grunden för den grupp av skådespelare som beträder platsen.

De kommer att spela karaktärer där det utanförskap, som oftast är ett hinder i vanliga livet, här får ta gestalt i en konstnärlig form och blir dess styrka.

Deltagarna är Instängda och indragna i olika scenarier där skräckscener och mardrömmar blandar sig med mer skimrande, vackra rum och upplevelser. 

Det leder till en påtaglig känsla av att vara på flykt. Men det är en flykt som man inte hittar fram i, utan i stället möter man sig själv.

Föreställningen som tar avstamp i en ordinär byråkratisk situation visar sig snart vända på både roller och maktstrukturer. 

Här är det de funktionsvarierade som initialt sätter agendan och besökaren inordnas ett system och en logik som inte är den vi vanligtvis är bekväma med. De tar kontrollen över vandringen och upplevelsen tillsammans med en för föreställningen uppbyggd ramberättelse.  På så sätt infinner sig en känsla av maktlöshet nära besläktad med obehag över att inte veta vem som kontrollerar händelserna och dess förlopp.